söndag 17 augusti 2014

Höstkänningar

Höstkänningar

Sakta, sakta återvänder livsandarna.
Mycket vatten har runnit under
broarna sen mitt förra inlägg 
här på bloggen.
Jag har flyttat från Skogslyckan och
bor numera i det lilla huset jag
döpt till "blommiga huset"




Namnet kommer sig av tapeterna...
Allt är intakt från 60-70 tal med allt
vad det innebär av grönt, brunt och 
mönstrade tapeter..ler
Har nu bott här i två månader och i stort 
sett bara njutit av sommaren, 
bott in mig och lutat mig tillbaka.
Huset har en härlig själ och tar liksom
hand om mig och ger mig sakta 
ro i sinnet.




Det är nio månader sen jag miste min
 äldsta son Martin.
Nio månader som känns som en livstid.
Sorgen river fortfarande smärtsamt i mig
men jag känner starkt att livet
och hoppet återvänder.
Jag känner åter glädje och vet att jag kommer
få ett bra liv och måste lära mig leva
mitt liv med det som hänt.
Ur allt fasansfullt föds också vackra ting.
Känner en enorm drivkraft att hjälpa andra
och använde det som hänt till något fint.
Kampen mot självmord och psykisk ohälsa
har fått en ny drivkraft i mig vilket ni
säkert kommer märka av här
på bloggen.




Jag har börjat fotografera lite igen
och just nu fotar jag de vackraste ting som skall läggas ut på Tradera.
Vet att många av er väntat på att jag
skall komma igång igen och nu i slutet
på augusti är det dags igen.
Jag kommer att fortsätta sälja av det unika
antika lagret från en nedlagd
manufaktur och sybehörsaffär som jag höll
på att sälja av innan mitt liv tog
en så sorgsen vändning.




Jag har också flera nya uppdragsgivare
som jag kommer sälja riktiga godbitar åt.
Dessutom har jag beslutat mig för att sälja stora delar av min unika samling av 
skålar i antikt pressglas.
Ni som följt bloggen genom åren vet mitt
brinnande intresse, men här i 
blommiga huset finns helt enkelt inte
platsen.
Däremot kommer jag behålla samlingen av
gräddkannor själv.
Ni hittar länkar ovan till höger om ni
vill se gamla inlägg.




Sakta hoppas jag kunna börja sätta min
prägel på mitt nya hem.
Men ännu så länge ägnas den ork jag har åt 
att skapa mig en härlig och inspirerande
skaparverkstad i källaren.
Då kan jag på sikt flytta allt från
butikens arbetsrum och på så sätt
utöka butikens yta för att på plats med
mer godbitar!
För även om jag inte klarat att skapa under de
här månaderna så har jag letat
massor av spännande föremål att skapa nya tokiga Junk`n Soul skapelser utav.
Och jag känner att jag nog snart är på G!!



Önskar er alla en riktigt fin start
på nya veckan och inom kort
börjar jag presentera allt de vackra som kommer
säljas på Tradera framöver.

Kram till er alla
från Pia

måndag 14 april 2014

Skogslyckan

Imorgon fyller företaget och 
bloggen 4 år!
Den 15 april 2010 gjordes det första inlägget
här på bloggen.
I 4 år har jag utvecklat mitt företag
och varumärket 
Skogslyckan.




Skogslyckan är det hem, den dröm 
som jag satt i fyra månader och lät växa
fram på pappret.
Jag ritade och ändrade och ritade igen...
Ritningar blev verklighet och i
augusti 2006 stod stommen på plats.
Huset byggdes på min mans
föräldramarker.
I fem månader slet vi dygnet runt för att
få huset färdigt.
I januari 2007 flyttade vi in!
Året efter byggdes garaget med lägenhet
på andra våning.




Inredning och gamla ting är och har alltid varit
mitt största intresse.
Att få vara med och utforma ett hus från
grunden har alltid varit en dröm.
Jag vet vad jag vill och jag hade fria händer
då min man litade på mitt goda omdöme...ler.
När huset var färdigt och vi vilat oss igenom vinter och tidig vår så var det dags
att utforma trädgården som bestod av
gammal åkermark.




Även där lade jag ner ett jättejobb på att 
planera och utforma.
Varenda sten pekades ut och lades på plats
och många timmar av slit behövdes
från familjen och framförallt min svåger som la ner sin själ på att hjälpa till.
Som ni förstår är Skogslyckan = Pia.
Min själ sitter i väggarna...




2011 vann Skogslyckan titeln
"Sveriges charmigaste hem"
i en nätomröstning.
Otaliga är de heminredningstidningar
som visat bilder och reportage från
Skogslyckan, både svenska och
utländska.




Detta blir det sista inlägget här på bloggen
från mitt älskade Skogslyckan.
Jag och min man ligger i skilsmässa
och som egen företagare har jag efter
endast fyra år inte ekonomiska resurser
att ta över huset.
För fem månader sen miste jag min äldsta 
son Martin och har efter det
haft en djup livskris och sorg.
Utan att vara för självutlämnande har
jag de sista sex månaderna gjort en resa 
utan dess like.




Nu skall jag börja packa ihop och inom
några månader landar jag i huset som skall bli mitt hem under en övergångsperiod.
Jag är inte i en sits där jag kan välja att bo som jag önskar.
Att få bo på landet har för mig varit
en lisa för själen.
Jag är uppvuxen på landet och trivs allra
bäst där.
Men nöden har ingen lag och jag och
grabbarna måste ha tak 
över huvudet.




Det hus jag köpt är precis tvärtemot
allt jag prioriterar och tycker om.
Det ligger i ett samhälle utmed en gata
som alla måste passera för att komma in i "city".
Det har ett enormt renoveringsbehov
och standarden och inredningen är från 
60-70 tal.
Det finns ingen dusch utan man får gå
ner i källaren i en hörna,
där sitter det en slang på cementväggen.
Ja som ni förstår blir det ett helt
annat liv.




Men jag är samma Pia fast fortfarande
tyngd av sorg.
Jag har mina fantastiska barn,
 mina barnbarn,
mina vänner som stöttar och finns för mig.
Jag har min fina butik Ateljé Skogslyckan
som jag öppnade igen
i lördags.
Där möter jag härliga människor och får
sväva ut i kreativitet.
Jag har mitt designmärke Junk`n soul där jag 
skapar av återbruk.
Så detta skall gå!!




Det blir säkert fler inlägg på bloggen
innan jag är ute ur Skogslyckan.
Men som sagt jag börjar packa nu så
det blir inga fler
inredningsbilder härifrån.
Bloggen fortsätter under samma namn
och jag hoppas verkligen att ni alla vill
fortsätta följa mig på min
livsresa mot nya mål.
Det blir en resa i att få fason på det
nya huset.
Det blir fortsatt massa kreativa ideér
och gamla ting.




Ni kommer att få följa mig från storblommigt
i illgrönt och brunt,
till att renovera för liten slant
och taga vad man haver som Kajsa Varg sa.
Alla inlägg och bilder från Skogslyckan kommer
ligga kvar här om ni vill hämta inspiration.
Under själva flytten blir det nog
ganska lugnt här, men jag tar
en dag i taget och sen får vi se hur
det blir.



Spiskupan i köket "husets hjärta"
kommer vara en av de saker
som jag kommer sakna allra mest.
Men ting har fått ett annat värde för mig nu när jag
mist ett barn....

På återseende!
Kram Pia

onsdag 2 april 2014

Sorg

Sorg en förbjuden känsla

Det har varit en lång tystnad här på
bloggen, men nu känner jag sakta
att livet återvänder och livslusten
smyger sig på igen!
Det har gått 4,5 månader sen det
ofattbara hände.
En livslång resa som bara hunnit starta
för mig...
Detta blir mitt sista inlägg här på 
bloggen som handlar om enbart sorg.
Tror jag och hoppas jag...




Sorgen och det jag upplevt kommer säkert nämnas då och då.
Min blogg är ju inte bara heminredning,
 gamla ting och skapande.
Min blogg är också själ och hjärta
och den är framförallt Pia.
Idag tänker jag glänta på dörren till
det som i vårt samhälle nästan
glömts bort.
Som vi glömt bort hur vi skall bemöta,
som skrämmer oss och som vi många gånger
blundar för och låtsas som 
den inte finns.
Sorgen!




Den 16 november förändrades mitt liv för alltid då jag förlorade min
son Martin.
Jag en egenföretagare med ett företag
som håller på att byggas upp.
Det är ett val jag gjort för att kunna
hitta ett sätt att må bra och få jobba
med det jag brinner för.
För sex år sen hade jag en djup 
depression efter att jag och min man
mist tre av fyra föräldrar på
mindre än två månader.
Dessutom var jag i en mycket pressad
situation på mitt dåvarande arbete.
Den svaghet jag har efter den perioden
är att jag inte riktigt klarar stress.
Att starta eget var ett sätt att
kunna leva med den svagheten
och styra arbetet efter mina egna
förutsättningar.




Direkt efter olyckan försvann i stort
sett alla kunder från butiken!!?
De var rädda för att möta sorgen,
för att få känna lite av min smärta,
för att inte veta vad man skall säga
till mig.
Jag miste inte bara min son jag miste
mitt levebröd och sen rasade allt.
Sen nyår har jag varit sjuk.
Men ur detta föds så mycket tankar.
Hur skall jag ta med mig detta som drabbat
mig och försöka bli en ännu bättre
människa?
Hur skall jag kunna använda mina erfarenheter
till att försöka öppna upp och 
få andra människor att förstå att det här
att vi vänder ryggen åt sorgen och åt
människor i djup kris är så
fruktansvärt fel.



Därför vill jag ta upp några punkter
som jag vill att ni tar med er.
Glänta lite på dörren och få er att
öppna ögonen inför sorgen.

* Man behöver inte säga en massa till
en människa i sorg.
En blick, en klapp, en kram betyder
mer än tusen ord.

* Lyssna, lyssna, lyssna människan i sorg har stort behov av att prata om sin sorg.
Gråta, skratta och älta minnen och allt
som hänt.
Den här punkten är SÅ viktig!

* Ta gärna med mat, fika och fyll frysen hos den sörjande.
Vi glömmer att äta och har inte kraft till de saker som i vanliga fall är en baggis.

* En människa i djup sorg har under lång tid en hjärna inlindad i seg kola.
Det som i vanliga fall går i ett nafs kan ta dagar och veckor.
Hjälp till att fylla i blanketter och
försöka hjälpa människan i sorg att hålla reda på tider och annat som behöver ordnas i vardagen.




* I början finns det många som kondolerar och hemmet fylls av vackra buketter.
Men sen försvinner de flesta.
Om ni inte kan besöka så skicka kanske bara ett kort i början för att visa era tankar. Spar buketten till att lysa upp den sörjandes vardag efter några månader,
då behövs verkligen dessa tecken på omsorg.

* Att skriva till den sörjande att jag finns och jag tänker på dig hela tiden
och bara hör av dig så finns jag är förödande.
Du FÅR inte släppa taget för en sörjande har ALDRIG kraft att själv ta kontakt
eller be om hjälp.
Du måste vara ihärdig och nästan tvinga dig på den sörjande, 
och den här punkten är väldigt viktig!




*  Den sörjande är utsvulten i själen på värme kärlek och omsorg.
Se till att skämma bort den som är sorgsen.
Massage, fotbad, healing, hårvård
ja allt som inger välbefinnande.

* Ha en förståelse för att svår sorg tar sig många konstiga kroppsliga vändningar.
Här är några av de besvär jag själv 
haft och har.
Svåra bröstsmärtor, andningssvårigheter,
lock för öronen och tinnitus,
upprepade uppkastningar och magproblem, 
vanlig ångest och panikångest,
nack och ryggproblem,
svårigheter att gå och darrningar,
signaler att man behöver kissa som inte fungerar, på ren svenska man kissar ner sig,
sömnstörningar, viktnedgång
osv, osv.
Inget är konstigt när du har sorg.




Med detta hoppas jag att jag gläntat lite på dörren och fått er att tänka till.
Som sörjande har man svårt att förstå att livet fortsätter.
Att folk går till jobbet, att bilarna rullar
att jorden fortsätter snurra.

Glöm inte de varma tingen och det
medmänskliga i er hektiska tillvaro.
För vad vore vi utan varandra?
Håll hårt i dem du älskar och prioritera att
låta dem märka att de är älskade.
För livet kan förändras på en sekund
även för dig.

Kram Pia




måndag 24 februari 2014

Tankar i vardagen

Små tankar i vardagen

Nu är det länge sedan jag skrev
något här på bloggen.
Livet är fortsatt tufft och
formen olika från dag till dag.
Att förlora ett av mina barn går inte att jämföra med något jag 
tidigare upplevt.




De flesta av oss vågar försöka tänka
oss in i tanken men efter några
sekunder gör det så ont så
man slår det ifrån sig.
För mig är det verklighet,
varje dag, varje minut, varje sekund
resten av mitt liv.
Tro inte allt är svart.
Jag kämpar på och vill inget hellre
än komma igång igen.




Men kroppen har sagt ifrån och det måste 
få ta tid.
Jag försöker göra små saker som ger
mig glädje och kan få mig att
hitta tillbaka till kreativiteten och
inspirationen.
Men inget kan tvingas fram utan måste
få läka sakta.
Jag trodde i min enfald att jag skulle kunna
öppna butiken snart men det dröjer 
lite till...




Min Martin sitter som en liten fågel
på min axel och allt i vardagen
påminner om det vi under alla år upplevt
tillsammans.
Det är smärtsamt att leva trots att
jag har mina övriga underbara barn
och några riktigt nära vänner.
Jag längtar efter att den lilla fågeln
skall flyga iväg små stunder så jag
får lite andrum.
Och jag vet att den dagen kommer och att
allt har sin tid.




I början var stödet massivt,
när det gått en tid får man klara sig själv.
Det är bara de allra närmaste som
 finns kvar.
Men rätt som det är dimper det ner
ett mail, eller ett kuvert på posten.
Tack ni där ute som skickat handstickade
vantar, dikter och kort och
annat fint.
Tack för er omsorg och era tankar
som ni lämnar i små kommentarer
här på bloggen.
Jag läser dem ofta!



Och nu till dagens bilder.

I förra veckan besökte jag ett dödsbo.
En väninna till mig hade tipsat om
alla tokiga saker jag gör utav
glas, skrot och annat återbruk.
Så jag var välkommen att se
om det var något jag kunde använda
innan saker och ting slängdes.
Just nu ligger ju skapandet på is
men jag drömmer ju om att snart
vara igång igen.
Vi fattade snabbt tycke för varandra
och när jag tittat klart så frågade de
om jag var intresserad av en gammal
brudklänning.




Klänningen bars 1946 av deras mor då
hon gifte sig.
Den är så enormt skör att så snart
man tar i den så går det hål 
och spricker.
De hade tänkt slänga den men jag
blev alldeles till mig och tror ni inte
dessa fina människor gav mig
den i present.
De hade ändå tänkt slänga den som sagt och blev så glada att någon ville ha den.
Tror ni jag blev rörd till tårar
av gåvan...ja!




Jag har försökt att stryka den men fick
ge upp.
Den är så enormt skör.
Den består av tre lager varav den understa underklänningen är plisserad och 
med enorm vidd.
Den översta klänningen är benvit och
jag kan riktigt föreställa mig
hur vacker bruden måste varit när
hon svängde runt i brudvalsen.
Nu har jag klätt min torso och klänningen
blir nu till lyst.
Varje gång jag går förbi smälter
jag av anblicken.




Hm..märks det att jag har en viss
förkärlek för gamla saker 
med själ?

Var rädda om er där ute.
Jag återkommer när orken finns!

Kram Pia